Folkets kunnighet avgörande då ebolan stoppades

Kunskaper bland vanligt folk spelade en viktig roll när Ebolaepidemin skulle begränsas i Västafrika 2015. Fem år har gått, och samhällen med erfarenhet av ebola kommer troligen klara sig bättre än andra när den nya coronaviruspandemin sprider sig i Afrika, enligt forskaren Mats Utas.

Snarare än att vara förknippad med fattigdom är ebola förknippat med okunnighet, skriver antropologen Paul Richards i sin bok Ebola: How a People’s Science Helped End an Epidemic. Richards beskriver hur en växande kunskap bland vanligt folk om hur smittorisker kunde elimineras ledde till en snabb minskning av antalet smittade under mitten av 2015.

Mats Utas, som då var forskare vid Nordiska Afrikaistitutet, kommer ihåg hur dystert det såg ut när sjukdomen började spridas i West Point, ett tätbefolkat område i Liberias huvudstad Monrovia. I september 2014 hade han kallats in för att assistera professor Hans Rosling och ett team av svenska sjukvårdsexperter i Liberia.

När viruset fått fäste i West Point blev det aktuellt och bråttom med självkarantän. Men i och med att många levde trångt blev det uppenbart hur lätt ett virus kunde spridas.

- Vi skakade på våra huvuden och frågade oss, ’hur ska det här fungera?’”, säger Mats Utas, som nu är professor i antropologi vid Uppsala Universitet.

Men inom ett år hade epidemin faktiskt begränsats kraftigt. Folk lärde sig snabbt att hantera den dödliga infektionen. Även om vissa landsbygdsområden i Liberia hade erfarenhet från andra liknande sjukdomar så fick de urbana invånarna bygga sina kunskaper från grunden.

- Folk var otroligt uppfinningsrika vad gäller att hitta sätt att behandla sjuka och ta hand om familjemedlemmar och grannar. Mitt i paniken började folk jobba tillsammans, sammanhållningen stärktes, säger Utas.

Det fanns inget effektivt botemedel mot ebola, vilket betydde att även de mest avancerade sjukhusen utövade palliativ vård som mest bestod i att motverka uttorkning och mildra symptom. De tre länder som drabbades hårdast – Guinea, Liberia och Sierra Leone hade bland de svagaste sjukvårdssystemen i världen. Vård i hemmen, utförd av familjemedlemmar, blev en viktig och fungerande metod för att vårda och samtidigt minska virusspridningen.

Initialt så försökte internationella sjukvårdsaktörer motverka att familjer tog hand om sina sjuka och döda, då det ansågs allt för farligt. Men de ändrade senare inställning och försökte få det att fortgå på säkert sätt.

Det nya coronaviruset, Covid-19, kategoriseras likt ebola som en nosokomial sjukdom, vilket betyder att den vanligen sprids på sjukhus och andra platser med folksamlingar. Med tanke på den kunskap som byggdes under ebolaepidemin tror Mats Utas att Liberia, Sierra Leone och Guinea kan komma att klara sig bättre än andra afrikanska länder under det nuvarande virusutbrottet.

- Individer och familjer har redan en förståelse för hur det kan spridas och relevanta försiktighetsåtgärder, säger han.

Mats Utas säger att det är omöjligt att mäta effekten av folks kunskaper och anpassningsförmåga när det gäller ebolautbrottet. Men det står klart att framgången med att stoppa viruset var ett resultat av kombinerade ansträngningar från internationella och lokala sjukvårdare i kombination med snabb anpassning bland lokalbefolkningen.

Utas besökte Monrovia tidigt i mars, tre veckor innan första fallet av covid-19 rapporterades i landet. Även om sjukvården är underfinansierad och offentliga såväl som privata sjukhus verkar mycket okoordinerade, så är de väl förberedda på en social nivå, säger han.

- Det fanns hinkar med klor och vatten framför butiker, restauranger och kontor.

Den 26 mars fanns tre registrerade fall av coronaviruset; betydligt lägre än för grannarna Burkina Faso och Senegal som rapporterat 152 respektive 105 fall vid samma tid.

Text: Mattias Sköld
Svensk översättning: Alexander Öbom